Stolkris.
I morse när C skulle äta frukost fick vi plötsligt inte hjälpa honom upp i stolen, han skulle klättra upp själv. Vi har en tripp trapp-stol, så för att göra det lättare för honom tog vi bort bygeln. Det var en mycket nöjd liten pojke som åt sin frukost sittandes på en "riktig" stol!
När kvällen kom blev det svårare. C var till en början på ett strålande humör, vi byggde duplo och ritade. När jag föreslog kvällsgröt svarade han "Mmmmm!", smackade med munnen och traskade glatt efter mig till köket. Men när gröten var färdig blev det problem. Jag lyfte upp honom på stolen. Katastrof! Han fick komma ner och klättra upp själv. Jag rättade till stolen så den kom närmare bordet. Katastrof! Lyfta ner, klättra upp. Svårt att sätta sig, jag försöker visa hur han ska sätta foten. Katastrof! Han ska göra själv! Efter en stund sitter han men har svårt att låta bli att krypa upp på bordet och jag säger att det nog är bäst att ta på selen. Den gillar han så han låter mig trä den över armarna men -ve och fasa- jag KNÄPPER den åt honom! Han som skulle själv! Skriken som följer är bland det värsta jag hört från honom. Jag förklarar att det blev tokigt, att vi tagit bort bygeln och då blir det svårt att sitta still men om man vill äta sin gröt går det bättre om man sitter på stolen. Jag knäpper loss honom och han hasar ner. Efter lite gråt och vrål hämtar han bygeln och försöker sätta den på plats. Jag knäpper dit den, han blir nöjd och försöker klättra upp. Fötterna hamnar fel i bygeln och jag hjälper honom på rätt. Katastrof! Det är bara att ge upp och ta ner honom på golvet. Han är så arg och frustrerad och ledsen. Besviken. Tårarna rinner, han slår i dörrkarmen och på sin leksaksspis, knyter händerna och morrar av ilska. Jag sätter mig på golvet och tar honom i famnen. Håller om. Han kramar tillbaka och tittar sedan på mig med ögon som nästan rullar bakåt av trötthet. När jag klär på honom pyjamasen somnar han nästan och det är knappt att han håller sig vaken i min famn när han dricker sin kvällsmjölk. Ögonlocken är tunga när jag lägger honom och han tar sitt täcke och drar det upp över ansiktet. När jag tror att han har somnat hör jag ett förtjust fniss under täcket och sedam tittar ett par glada ögon fram. Ett busigt leende bakom nappen. Tittut! Gömma sig igen. Tittut! Han som var så trött! Ett sista tittut, sedan vänder han sig om och slocknar.
När kvällen kom blev det svårare. C var till en början på ett strålande humör, vi byggde duplo och ritade. När jag föreslog kvällsgröt svarade han "Mmmmm!", smackade med munnen och traskade glatt efter mig till köket. Men när gröten var färdig blev det problem. Jag lyfte upp honom på stolen. Katastrof! Han fick komma ner och klättra upp själv. Jag rättade till stolen så den kom närmare bordet. Katastrof! Lyfta ner, klättra upp. Svårt att sätta sig, jag försöker visa hur han ska sätta foten. Katastrof! Han ska göra själv! Efter en stund sitter han men har svårt att låta bli att krypa upp på bordet och jag säger att det nog är bäst att ta på selen. Den gillar han så han låter mig trä den över armarna men -ve och fasa- jag KNÄPPER den åt honom! Han som skulle själv! Skriken som följer är bland det värsta jag hört från honom. Jag förklarar att det blev tokigt, att vi tagit bort bygeln och då blir det svårt att sitta still men om man vill äta sin gröt går det bättre om man sitter på stolen. Jag knäpper loss honom och han hasar ner. Efter lite gråt och vrål hämtar han bygeln och försöker sätta den på plats. Jag knäpper dit den, han blir nöjd och försöker klättra upp. Fötterna hamnar fel i bygeln och jag hjälper honom på rätt. Katastrof! Det är bara att ge upp och ta ner honom på golvet. Han är så arg och frustrerad och ledsen. Besviken. Tårarna rinner, han slår i dörrkarmen och på sin leksaksspis, knyter händerna och morrar av ilska. Jag sätter mig på golvet och tar honom i famnen. Håller om. Han kramar tillbaka och tittar sedan på mig med ögon som nästan rullar bakåt av trötthet. När jag klär på honom pyjamasen somnar han nästan och det är knappt att han håller sig vaken i min famn när han dricker sin kvällsmjölk. Ögonlocken är tunga när jag lägger honom och han tar sitt täcke och drar det upp över ansiktet. När jag tror att han har somnat hör jag ett förtjust fniss under täcket och sedam tittar ett par glada ögon fram. Ett busigt leende bakom nappen. Tittut! Gömma sig igen. Tittut! Han som var så trött! Ett sista tittut, sedan vänder han sig om och slocknar.