Nähäpp.
Provsjungningen igår ledde inte till någon roll. Inget konstigt eller dramatiskt eller sorgligt med det, men tråkigt ändå. Även om man aldrig förväntar sig något så hoppas man ju, speciellt när man tycker att det gått helt ok, som igår. Samma känslor och tankar varje gång man får ett negativt besked: "Varför var jag inte bra nog? Vad kan jag göra bättre? Varför kan jag inte vara som bäst när det gäller?" Det finns så många bra sångare, och framför allt sopraner. Det är lätt att bli en i mängden och svårt att utmärka sig. Ibland känns det hopplöst och omöjligt, men då får man påminna sig om och vara tacksam över de jobb man har, och allt kul man fått chansen att göra hittills. I den här branschen kan man ju inte ta något för givet. Det svåra är bara att man måste tro på sig själv och sin förmåga, men självförtroendet får sig ju både en och två och tre törnar när man får allt för många "nej". Det är bara att jobba på. Påminna sig om att alla går igenom samma sak (vissa mer än andra), det är bara det att man sällan får se andras "misslyckanden". Deppa en stund, och sen ta nya tag.
