operamamma.blogg.se

C har börjat babbla väldigt mycket när han är här hemma med oss. Bara en massa nonsensspråk, men ibland får han till det, som imorse när vi var på väg hemifrån för att gå på babyrytmiken. C var på toppenhumör och ville absolut inte vara still en sekund så att jag kunde få på honom ytterkläderna. Jag försökte på en massa positiva och pedagogiska sätt, lockade och pockade, men när kläderna till slut var på och lille herrn minsann inte skulle låta sig spännas fast i vagnen (och vi började bli sena) fick jag nog och utbrast:
"Men SNÄLLA, om du har väckt din stackars mamma en gång i timmen hela natten igenom, kan du väl bara vara lite medgörlig dagen efter?"
Varpå C svarar:
"BLAH BLAH BLAH BLAH BLAH!"

Jag hörde hur D började skratta från sovrummet och det kändes som att vi fått en liten försmak på hur det kan vara att ha en tonåring som tycker man tjatar för mycket.

Vi kom till slut iväg  och hann till babyrytmiken. Där dansade och sjöng jag, medan C satt i ett hörn och pillade på ett dragspel, alternativt försökte klättra upp för en förbjuden trappa där det fanns en ljudanläggning med massa spännande knappar och sladdar. När vi är hemma dansar han så fort det spelas musik, men när vi är på babyrytmiken så är det mycket intressantare att gå runt och utforska. Men jag fick en liten sångstund i allafall.

En annan sak som hände idag var att C hittade en huva (en sådan avtagbar från sin skaljacka) som han lyckades få på huvudet helt själv. Han har länge försökt med sina mössor men aldrig lyckats, men nu så! Vad otroligt nöjd han var! Speglade sig, drog av sig huvan och ropade "Taaaaaaaaa!" (Tadaaaa"), på med huvan igen, kolla sig i spegeln, av igen, "Taaaaa!", sätta huvan på mamma, sätta den på sig själv....Alla dessa små saker som sker varje dag. Jag brukar tänka på när jag, innan man själv fick barn, träffade föräldrar som berättade om något deras barn precis lärt sig. Jag förstod ju inte att det de berättade var bland det mest spännande de varit med om. Det låter ju inte klokt, men så är det ju, allt C gör är verkligen så otroligt intressant och spännande. Det står på något sätt i kontrast till den där lilla, lilla, hjälplösa kroken man hade med sig hem från BB, som inte klarade av någonting alls. När man satt där med sitt lilla knyte i famnen kunde man inte föreställa sig att han någonsin skulle klara av något så fantastiskt som att ta på sig en mössa (nåja, huva...) helt själv. Den där skrutten som varken hade koll på armar eller ben, och inte ens kunde hålla sitt eget huvud. Nu traskar han runt här hemma, hoppar i soffan och matar mig med kex (och undrar vart tusan de tar vägen, inspekterar min mun noga efteråt för att kolla var jag gömmer hans kex egentligen).

Kroken.